Hur är det att vara ds-förälder?

Frågan kom upp på familjeliv.se för någon vecka sedan. Jag har svarat där men svarar även här. För det första är det svårt för andra som inte har ett funktionshindrat barn att förstå hur man menar och hur det är, eller folk kan förstå men ändå inte riktigt fatta. Felix har något som är svårt att beskriva, han bär på något som är speciellt. Det finns något i hans ögon som lyser.

Det innebär en del merjobb med Felix, men man får dubbelt tillbaka. Livet ändras en del och det mesta, för att inte säga allt, till det bättre! Vi har fått nya härliga bekanta och vänner. Jag har fått en helt annan inställning till mycket i livet. Uppskattar min familj och vänner mer nu på något vis. Har lärt mig massor!

Många tror nog att om jag skulle kunna ta bort hans extra kromosom skulle jag göra det, men jag tror faktiskt inte det. Däremot skulle jag vilja ändra på inställningen på 95 % av alla människor i världen, det vore nått det! Det är vi runt Felix som sätter gränser för vad som är möjligt och omöjligt. Felix är inget problem, han är en tillgång.

Det som har varit jobbigt och det som ÄR jobbigt är när man får kämpa mot "den normala världen" för att få det så bra som möjligt för honom. När han ska ut i den världen med alla normalstörda människor som inte accepterar människor som Felilx, då känns det i hjärtat, men då är det ju vi normalstörda människor som är problemet, inte Felix.

Framtiden vet jag inte mycket om. Han kommer inte bo hemma hela livet, det får han inte och vill med säkerhet inte heller! Skola, ingen aning, fritid, ingen aning. Det jag vet är att han har nära och kära som älskar honom och jag hoppas det räcker långt för att ge honom ett bra liv, ett liv som han trivs med.