tisdag 3 mars 2009

Jesper kommer i kläm

Igår när vi låg i soffan och tittade på familjen annorlunda fick jag så himla dåligt samvete för Jesper, min största kille. Programmet handlar ju om familjer som har mååååånga barn och inslaget visade när mamman in en av familjerna tog den äldsta killen och gjorde något bara dom två. Jesper satt där på golvet och tittade och jag kände att det skulle verkligen han behöva! Lite tid med bara mamma eller pappa, utan småbrorsor.

- Jesper, om du och jag skulle göra någonting bara du och jag, vad skulle du vilja göra då?
- OJ, bara du och jag? Jag vet inte.....
- Fundera en stund. Du kanske vill åka och bada, titta på någon idrott, gå och fika, åka hem till någon, åka till Busborgen. Fundera en stund!
- Nu vet jag, jag vill bowla!
- Ja ok, då gör vi det någon dag!
- JA!!!!



Tyvärr så är det så att Jesper allt för ofta får vänta på sin tur, ibland få ta alldeles för stort ansvar. Mycket i vårt liv handlar ju om downs syndrom och Felix och det märker Jesper, det vet jag. Många vi umgås med är i ds-kretsar. Andra vi umgås med har frågor hur det går för Felix. Det händer att Jack får ut för saker som Jepser lär sig på skolan, han gör dumheter för att synas. Ibland är det oxå så lätt att låta Jesper få som han vill när han frågar om han får spela dator, spela Nintendo ds eller liknande. Man skulle ju istället behöva spela ett riktigt gammalt hederligt spel med honom men det är inte heller så lätt när man har två små som drar i varsit ben samtidigt som man försöker laga mat. Man räcker inte riktigt till helt enklet. Micke jobbar över hela veckan.
Igår var iaf Jesper på bandy med pappa. Han fick en fin VSK-tröja som han kan ha på sig när han går på matcherna. VSK vann och är nu i semifinal! Vi har fått en inomhushall här i Västerås så det är inte lika kallt att titta på bandy längre.

Jag har läven lovat Jesper att gå på bio oxå någon dag och nu ska vi bowla, måste verkligen göra det med honom! Det handlar ju inte om att man inte vill utan bara få arslet ur vagnen! Tummen ur röven!

5 kommentarer:

Skolgatan sa...

Jag förstår precis,men jag har blivit bättre på Lucastid men oftast är vi ju hemma och gör nått,skulle gärna gå på bio med han och bara skämma bort honom. Men du har ju ytterligare en liten så då finns det ju ännu mindre tid...

Kram

Skolgatan sa...

Åk och handla du,vi ska f*n bli bra!

Kram

Marika sa...

Så där känner jag också även fast mina är så stora, 16 och snart 12 år. Man lägger så himla mycket energi på Downs syndrom. Man får ta sig själv i kragen ibland!

Barbro H sa...

Jag har ju en kollega som har barn med DS, Jacob som är strax över 20 nu.
När han var liten och det mesta handlade om honom gick storasystern hos barnpsykolog för samtal p.g.a. att hon blev stor och tog för mycket ansvar när hon egentligen var liten. Det var tydligen väldigt bra.

ylvisen sa...

Ja det kan säkert vara bra, man vet ju inte vad som rör sig i deras huvud, kanske tänker och funderar mycket...

Tack för kommentar!