När jag lämnades ensam på BB och tankarna rullade på tyckte jag att det bästa hade nog varit om vi fått bo ensamma på en öde ö så alla slapp se honom. Ja, så kände jag, då. Vi sa till alla att vi fått tråkiga besked, folk sa va synd, å nej, men du, det kommer NOG bli bra, ni har ju tur i oturen att han inte har några andra fel. Har funderat på det där med oturen. Felix är ingen otur, även om jag precis kan förstå hur dom menar.
Vi var chockade till en början, precis som vår omgivningen. Det fanns en i vår närhet som inte reagerade som alla andra, därmed inte sagt att någon annan har reagerat fel! Jag ringde Lasse, en pappa i vår föräldragrupp som vi gick i när Jesper föddes. Jag berättade som vanligt att vi fått tråkiga besked och att Felix hade downs syndrom: Jaha, sa han, men det där klarar väl ni? Det kommer bli så bra ska du se! Jag känner en liten kille och han är den mysigaste i världen. Grattis förresten! Tack sa jag och sen fick jag prata med Anna. Jag mådde mycket bättre sen. Grejen med Lasses reaktion var att den var så ärlig, han blev inte chockad, inte ledsen, han tyckte bara, ett barn, va kul, grattis! Jag trodde på hans ord och kände att: Det här ska jag klara!
Allt blev sen lite fel eftersom vi låg ett steg före i bearbetningen, vi kom i otackt med omgivningen på någotvis. När vi accepterat att han skulle hjärtundersökas och vi tyckte det var bra, kunde andra tycka "va jobbigt, måste ni göra sånt oxå?" eller när vi tagit oss upp ur hålet efter att ha fått beskedet och sedan berättade för andra så ramlade dom ner och vi fick hjälpa dom upp. Alla var givetvis glada över att vi fått ett barn och det var inte så lätt för dom heller att veta hur dom skulle reagera och framför allt veta hur jag/vi ville att dom skulle reagera.
Jag har hela tiden undrat hur andra egentligen känner för Felix. Ibland känner jag att andra kan tycka att "Felix är en härlig kille" men "vilken tur att det inte var vi som fick honom". Men jag är oxå medveten om att jag får vara med om något som inte många andra får, det där som inte riktigt går att beskriva men som många i min situation förstår. Felix är ingen gud, inte bättre än något annat barn, men jag är så glad att han är min!
Mera smör tack!
4 kommentarer:
Vilken tur att du slapp ön,men tänk dig,bara du och Felix,sol,sand och hav,massa god dricka mm ;-) Eller var det en sån ö du tänkte dig? Jag och Ebba hade ju oxå fått hänga där:-)
Nej jag förstår hur du menar,det blev ju rätt bra ändå!
KRAM
Ja fy 17 för en öde ö!! Jag vill att hela världen (eller så många som möjligt) ska få den äran att lära känna Elvira och Felix.
Jag vet vad du menar. Jag är också så himla glad att hon är min.
"det där som inte går att beskriva" är kanske känslan av att det som man ansåg vara bland det värsta som kunde hända snarare var bland det bästa som kunde hända.
Och det är det som inte andra kan förstå, för dem borde ju det bästa vara om hon hade fötts utan extra kromosom.
Men det tycker ju inte vi. Och det bara av den enkla anledningen att vi förlorat bilden av det normala och istället fått en glimt av det vanliga.
Nä nu måste svamlaren gå och lägga sig. Så det blir ett stopp på det här.
Tack för ett fint inlägg att läsa så här på kvällskvisten ;-)
Äntligen kom jag på att jag faktiskt har ett konto så att jag kan kommentera och inte bara läsa alla dina underbara ord.
Nä, den där ön vill jag då rakt inte vara på. Men jag kommer också ihåg att jag tänkte på vad andra skulle säga.
Jag tänker inte på hur andra ser på vår Felix idag. Däremot känner jag att jag skryter om honom och att andra borde vara avundsjuka på min situation som har fått en kille med så lite extra men som ger så mycket extra till hela sin omgivning. Sen har jag vidgat bekantskapskretsen - även om vi känner oss osociala när vi är sjuka hela tiden för tillfället. Men jag vet att alla de nya gulliga vännerna finns där ute. Både i närheten och i cyberrymden på snacksidor.
Så rackarns vilka härliga ungar vi har fått! Å tänk vad andra går och trampar i de vanliga fotspåren medan vi får upptäcka så himlans mycket som många inte har en susning om.
Jösses vad jag svamlar. Jag är iallafall himlans glad åt att fått lära känna dig och din familj. Men vi får lägga av och ses så ofta bara..... Kram till dig och er
Jag sitter här med tårar i ögonen för det du skrev var så fint!!
Jag kan bli så arg på människor som inte tänker innan de pratar för de kan ju faktiskt vara så att det de säger sårar!
Jag är helt övertygad om att Felix är lika underbar som sin tjej Ebba :-)
I mina ögoon sett är Felix ett barn som vilket barn som helst!
Gott nytt år! Kram Marica!
Skicka en kommentar