När Felix föddes för snart tre år sedan vändes världen upp och ner. Många tankar handlade om framtiden men även om vad andra skulle säga och tycka. Och visst, våra anhöriga har tyckt och sagt många saker som sårat men med facit i hand så tycker nog alla det blivit riktigt bra, mycket bättre än nog någon kunnat föreställa sig för tre år sedan. Ingen har ju sagt något medvetet för att såra, det är jag mycket väl medveten om.
När jag lämnades ensam på BB och tankarna rullade på tyckte jag att det bästa hade nog varit om vi fått bo ensamma på en öde ö så alla slapp se honom. Ja, så kände jag, då. Vi sa till alla att vi fått tråkiga besked, folk sa va synd, å nej, men du, det kommer NOG bli bra, ni har ju tur i oturen att han inte har några andra fel. Har funderat på det där med oturen. Felix är ingen otur, även om jag precis kan förstå hur dom menar.
Vi var chockade till en början, precis som vår omgivningen. Det fanns en i vår närhet som inte reagerade som alla andra, därmed inte sagt att någon annan har reagerat fel! Jag ringde Lasse, en pappa i vår föräldragrupp som vi gick i när Jesper föddes. Jag berättade som vanligt att vi fått tråkiga besked och att Felix hade downs syndrom: Jaha, sa han, men det där klarar väl ni? Det kommer bli så bra ska du se! Jag känner en liten kille och han är den mysigaste i världen. Grattis förresten! Tack sa jag och sen fick jag prata med Anna. Jag mådde mycket bättre sen. Grejen med Lasses reaktion var att den var så ärlig, han blev inte chockad, inte ledsen, han tyckte bara, ett barn, va kul, grattis! Jag trodde på hans ord och kände att: Det här ska jag klara!
Allt blev sen lite fel eftersom vi låg ett steg före i bearbetningen, vi kom i otackt med omgivningen på någotvis. När vi accepterat att han skulle hjärtundersökas och vi tyckte det var bra, kunde andra tycka "va jobbigt, måste ni göra sånt oxå?" eller när vi tagit oss upp ur hålet efter att ha fått beskedet och sedan berättade för andra så ramlade dom ner och vi fick hjälpa dom upp. Alla var givetvis glada över att vi fått ett barn och det var inte så lätt för dom heller att veta hur dom skulle reagera och framför allt veta hur jag/vi ville att dom skulle reagera.
Jag har hela tiden undrat hur andra egentligen känner för Felix. Ibland känner jag att andra kan tycka att "Felix är en härlig kille" men "vilken tur att det inte var vi som fick honom". Men jag är oxå medveten om att jag får vara med om något som inte många andra får, det där som inte riktigt går att beskriva men som många i min situation förstår. Felix är ingen gud, inte bättre än något annat barn, men jag är så glad att han är min!
Mera smör tack!
