Det slog mig just att det är ganska precis ett år sedan Felix satt en godis i halsen. Vi var i stugan över påsken och satt och åt godis. Jag ringde min farbrors fru som jag trodde fyllde år, grejen var den att jag var 6 månader fel och vi skrattade alla åt det. Sen såg vi att Felix hängde sig över bordet för att sedan glida ner under. Han la sig på golvet och liksom ålade. Jag sa åt farfar att ta upp honom och kolla vad han gjorde. Farfar lyfte upp honom och efter en stund märkte vi att han antagligen satt något i halsen. Felix blev som en ål, det gick knappt att hålla honom. Farfars sambo G som är sjuksköterska tar över och bankar honom i ryggen, Micke lägger sig i och känner honom i munnen. Jesper får panik och skriker: Vad gör ni? Farfar tar Jesper och går in i ett annat rum och försöker lugna honom.
Barn med Downs syndrom har ofta lägre muskeltonus och då kanske även i halsen. Med det i bakhuvudet samt att vi befinner oss 2 mil från närmaste ambulans fann jag mig snabbt och gick och ringde 112. Ingen märkte att jag gick iväg.
-112, vad har inträffat?
-Vi har en 2-åring här som satt en godisbit i halsen....
-Ok, kan han andas? Jag hör att han skriker, det är bra!
-Nej han skriker inte!!
-Jo jag hör honom, du kan vara lugn, det är ett gott tecken, då får han luft.
-NEJ, han skriker inte, det är hans storebror. Den sitter fast!!
-OK, nu lyssnar du noga på mig, du måste lyssna på mig nu, är du med?
-Ja men vänta får du prata med med min man...
Eftersom att jag var lugnast av allihopa hade det kanske varit bäst om jag guidat G att göra Heimlishmanövern men i en sån där situation vet man inte riktigt vad man gör. Jag tänkte att det är bäst att Micke tar luren, han är ju med Felix och kan säkert göra det där bättre än jag. Micke klarade det där bra men var ju så klart skärrad. Han hade ju varit med Felix, sett paniken i ögonen, känt hur kroppen började bli tung...
Tillslut gled godisbiten ner... Felix satt där på golvet i G:s knä, rödgråten, blodet rann lite ur munnen, han andades ljudligt. Farfar hade slängt sig i bilen för att möta upp ambulansen, att han druckit whiskey kom vi på långt senare, inte för att det hade stoppat honom men ändå. Stugan ligger i en av världens ändar och man kan åka fel och då tar det ytterligare minst 10 min innan man är framme. När godisbiten åkt ner var ambulansen halvvägs, de åkte ända fram för att se att han andades ok, att godisbiten inte åkt ner i lungorna.
Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt. Vi satt som fån den kvällen, ingenting blev gjort. Felix, han var som vanligt....
