När Felix föddes gick det väldigt snabbt, det gjorde knappt ont. Det hela var över på ett par krystvärkar och plopp kom han ut och sen var det klart. Jag har ett speciellt minne av när Jesper föddes, han hade en sån spetsig näsa. När Felix lades upp på mitt bröst såg jag att Felix inte hade en sån näsa men herre gud, barn är ju olika!
Allt fokuserades på att han var så liten, han föddes 4 veckor för tidigt och vägde 2532 och var 46 cm lång. Inte så att han var supertidig eller superliten utan jag hade nog tänkte mig en större bäbis och nu var han så liten som en liten plutt. Barnläkaren tittade på honom på förlossningen och sedan kom en annan läkare (överläkare) som oxå skulle titta på honom på BB-avdelningen. Vi trodde det var för att han var så liten, men jag har ju förstått så här i efterhand att det inte var därför. Överläkaren sa: Klä på honom ni, det är ni bättre på än jag! Jag klädde på honom där han låg på värmebädden, höll upp honom för Micke, sa några mindre smarta ord om att han hade Downs syndrom, ja jag sa väl inte direkt ds men det spelar ingen roll. Jag SÅG att han hade det när han lyfte hakan på ett visst sätt och tittade uppåt men jag kunde aldrig i hela världen tro att han hade det och därför tänkte jag inte mer på det eftersom sånt hände väl inte oss?
När vi hade klätt på honom skulle vi gå in på vårt rum för att träffa läkaren där, det är en annan historia. Tanken att jag faktiskt såg något där han låg på värmedynan återkommer ofta. Inte för att det spelar någon större roll men jag kan irritera mig på att jag inte SÅG fast jag såg.... Sen är det väl känslan av att vi gick där och alla andra visste men inte vi, den som inte känns bra. Man kan nästan känna sig dum i efterhand, även om det inte är befogat. Det är väl vi som ska veta allt om vårt barn, inte dom. Hur som helst så gick det ju bra, men jag gillade inte att gå där i korridorerna efter beskedet, det var som om all personal tittade på mig och tänkte att: Där går hon med sitt barn med Downs syndrom. Jag kommer ihåg personal som var helt dum i huvudet och personal som var helt fantastiskt! Tyvärr så minns jag en speciell kärring mest, ska berätta om henne en annan gång ;o)
Jag kommer ihåg en kvinna på förlossningen som tittade på oss när de rullade iväg mig med Felix i knät, hennes blick, jag kommer ihåg den. Minns oxå en annan kvinna som skulle ta något prov på honom, hon var så tyst, jag var ju glad för att ha fått barn men hon var så konstig...
6 kommentarer:
Det är mycket som man tänker på så här i efterhand, varför gjorde vi så eller varför sa den så! Tycker att jag fortfarande försöker att analysera den där tiden när William föddes. De andra barnens födslar har passerat, men dom var ju i och för sig "normala"!
Tack för att du delar med dig och berättar vad som hände och hur det var den där dagen då Felix kom till världen. Jag blir helt rörd när jag läser och även om jag inte kan sätta mig in i situationen känner jag så mycket när jag läser.
Just det där med hur folk tittar på en. En del med medlidande eller hur man ska säga, en del med skräck och en del säkert med avsky (hemska tanke) men så är det. Alla är inte vettiga och många har konstiga tankar kring det som är annorlunda. Jag kan känna igen mig i det där och jag är helt övertygad om att även vi kommer att få många olika typer av blickar när vi kommer att gå med våra döttrar. De är ju också annorlunda fast på ett annat sätt.
Vi har sagt det förr du och jag men det tål att sägas igen. Att det finns så mycket okunskap där ute. Därför är det bra med bloggar för att kunna upplysa och berätta om vad man upplever och känner.
*kram*
Du skriver så fint och rörande. Man blir riktigt tagen!
Känner såväl igen mig i alla analyser och funderingar.
Vad lika vi var i det tillfället så att säga.
Jag tänkte Downs syndrom när jag såg hans sneda ögon. Slog genast bort tanken och dumförklarade mig själv eftersom jag hade en son i famnen som i allra högsta grad var enligt mallen. I förrgår tittade jag på filmen som Magnus spelade in på förlossningen. Jag viker undan täcket och visar Felix och säger med lite skratt i rösten:
- Man kan tro att de har släppt ner en kines.
Kram på dig. Jag vabbar idag med Felix.
Vi har fångat ögonblicket då läkaren inser läget på bild!
Jag minns det hemska lilla isoleringsrummet, med det stoora fönstret!
Jag minns lyckan över att få en underbar son, och hur arg jag var på tjejen mittemot som storrökte med stora magen.. Minns hur pappan till C undrade om han verkligen skulle heta C iom att han har Ds..
Tänk att en sådan lille kille, kan förändra ens liv så!( fast nu väldans runt o go haha)
kram på er, väldigt fin blogg du har!
/lisa
Skicka en kommentar